Blondinberit-Life in a shoebox: Gala

torsdag

Gala

Det har varit så många roliga galafester genom åren. Och jag älskar ju att dela med mig, speciellt till alla vanliga människor. Hittade på några fler gamla bilder, på den första har vi haft jättekul, tror det var nån biopremiär- den vita "säcken" i bakgrunden är Basina som kryper till toan, och bilden längst ner är på Michael Bindefeldt från en av de allra första festerna som han anordnade, var något chokladtema på den premiären, vad jag minns. Mjahaja, det går bra annars för Herr Bindefeldt. Roligt, roligt, jag är allttid den förste att tycka att det är roligt när det även går bra för andra människor. Jag känner att det är kul att bjuda på den glädjen liksom. Vad tycker ni? Ska man glädjas åt andras framgångar?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Behind the scenes/ Revieling the truth

Bakom Berit-bloggen står två tappra men bittra surfittor till kärringar, som sedan länge gett upp hoppet om ett fantastisk liv.
Ingen av dem har någonsin haft en välbetald karriär, och de har som så många andra i generation x ingen gymnasie och högskoleutbildning. Allt, eller rättare sagt det lilla dom kan har dom lärt sig i livets hårda skola, eller läst in på komvux och folkhögskola. Två kärringar som idag ser tillbaka och konstaterar "det blev ingenting speciellt av oss"...punkt.

De är uppväxta av medelklassföräldrar som bara ville dem väl (men allt blev så fel), i närförort till Sthlm. En förort som under deras tonår var extremt trist och innehållslös, men expansiv, och de har sett ängarna och skogarna ersättas av industrier och bilhallar. En uppväxt i förort som satt sina kratrar till spår i en hel generation förortsungar.

Generation x hade inte tillgång till vare sig datorer, mobiltelefoner eller mer än 2 TV- kanaler då de växte upp.
Därav denna barnsliga förtjusning och totala obsession över internetanvändande, och Berit-blöggen är uteslutande en produkt av ett avundsjukt hån såväl som en dyrkansvärd hyllning till alla de självutnämnda modeorakel och åsiktsmaskiner som, sedan internet blev var mans egennytta, spottat ut sina tarmar med diverse annat maginnehåll i cybervärlden. Kärringarnas tack går dock oavkortat till dem, ”ty, vad och var vore vi utan dom? Vi hatar våra liv”, som en av kärringarna sa.

När de här två kärringarna går in i Berits värld så upphör allt annat att existera.

De åsikter och bilder som publiceras på bloggen är helt och hållet Berits och Basinas, och har ingen som helst koppling med dessa kärringar, och för övrigt vad det gäller åsikter så har har de inga. Eller som en av kärringarna sa: "Vi är bara redskapen som utför ett ideellt arbete".
I Berits värld kan de anta den form och skepnad som i deras egen miserabla tillvaro aldrig skulle vara möjlig.
De här kärringarnas ungdom kom och gick, och det fanns inget annat att göra än att invänta att något skulle hända.
Och det hände aldrig.
Och sen föddes Berit.
Och sen Basina.
Och resten vet ni. Eller blir snart varse om, ifall att det är första gången ni läser blöggen.

Blöggen ägs av en koncern, vars namn i skrivandes stund är anonymt och varje gång du klickar bort från bloggen så tjänar någon annan en eller annan krona på det.
Surfittornas identiteter måste av naturliga skäl förbli skyddade. Inte för att dom har ett eget liv, utan för att dom inte har ett.
Det är nämligen den största skammen i dagens värld-
Att inte ha ett eget liv.
Enjoy Berit-blöggen.